Ett sista avslutande inlägg...

Oj har det snart gått en månad sen jag skrev sist?

Från att ha skrivit varje dag till att inte ens berätta att jag kom hem ordentligt. Det är illa.

Tiden har gått fort här hemma... Hittills så har jag kommit tillbaka in i vardagen väldigt fort.
Som sagt så var det en del saker som var annorlunda. Gamla macken Frendo var riven och där skulle det byggas bostäder tydligen. Inte så förvånande med tanke på bostadsbristen här i Umeå men ändå.

Högertrafiken var jobbig att anpassa sig till igen men jag kan härmed bekräfta att jag kan säkert gå över övergångsställen.

Första veckan var hektisk här hemma kändes det som.
Jag kände mig pressad att genast träffa alla mina vänner, hitta jobb och äta allt det jag saknat där borta. Potatisbullar och våfflor var först på listan.
Faktumet att Australien gjorde mig vegan har hittills inte varit något problem alls. Mina föräldrar köpte sojamjölk och chiafrön till mig innan jag kom hem vilket var otroligt uppskattat.

Att komma hem till ens egna kök... Hur ska jag ens beskriva det?
I början kändes det konstigt. Från att gå iväg från självständigheten till att "bli någons barn" igen. Jag fick dåligt samvete av att ta saker från mina föräldrar igen, till exempel shampoo och så. Men efter ett par veckor började rutinerna komma tillbaka.

Ah

Jag hade tänkt sammanfatta min resa nu. Men hur ska det gå till?
Jag har haft en sådan fantastisk resa och  jag har lärt mig så mycket... Men allt har jag ju berättat om under tiden, så om du är nyfiken ta dig tid och läs lite! Eller kolla på lite roliga bilder.

Att vara Au Pair har kanske inte varit det mest spännande jobb men jag har haft en mysig familj och jag har inte blivit illa behandlad alls, vilket jag tyvärr inte kan säga om alla mina au-pair-vänner.

Får jag rekommendera något till blivande au pairer så är det absolut:

• SKRIV PÅ ETT KONTRAKT, vill du ha ett exempel på ett så mejla mig gärna så får du läsa mitt. 
• Ta hänsyn till din familj, du är en anställd vuxen nu så bevisa det. 
• Det är normalt att inte veta hur något fungerar i familjen, nyckeln är kommunikation.
   

Sen jag kom hem har jag börjat spela i orkester... Jag fick även vara med och inviga Umefolk så om någon frågar mig om jag saknar Australien så kan jag le och säga ja fast nej.
Jag är där jag ska vara, i en hög av veganska musiker med tillgång till min stora garderob och familjemedlemmar. Oj vad jag har saknat min mormor...

Detta är precis innan jag åkte

Och det här är alltså just när jag landat

Det är lite jobbigt att inse att allt var så likt sig... Kvarteret, butikerna, stan och mina vänner.
När det gäller kompisarna så hade jag naturligtvis kvar de jag hade åkt ifrån, de var samma personer men istället för att plugga så jobbade de flesta, resten gick på universitetet och ett par hade flyttat hemifrån.
Det var intressant att ta del av allas liv igen.

Jag har just landat och det är skönt att vara hemma igen.

Men jag är inte den som är hemma för länge är jag rädd.

Jag sitter redan och kollar på utlandsstudier... Heh

Borta bra men hemma bäst säger folk ju. Och jag håller med! Men jag inser det bara när jag reser. Det kommer kanske lugna sig med tiden, men tills dess så får världen hålla i sig. Snart är jag och Lovisa på g igen.

**
Tack för att ni följde med mig på min resa.
Jag tyckte faktiskt om att blogga och jag tror att jag ska hålla i det lite grann i alla fall.

Även fast den här resedagboken är avslutad så hoppas jag att ni vill följa med på nästa äventyr här.
http://nouw.com/hannalinneasofias
Puss & Kram

Hanna Linnea

Dag 217; Singapore & Helsingfors

Det gick bra att landa i Singapore. Jag önskade lycka till till min nyfunne japanske vän som satt bredvid mig på planet och vandrade av mot en informationsdisk. 

Väl vid gate D44 så bytte jag simkort i telefonen (till mitt svenska, tack till mitt örhänge som kunde få upp simkortslåset) och anslöt mig till internet. Därefter så ringde jag pappa och sen David en snabbis. Han hade landat i Finland redan och verkade trivas på hostelet. 

Det kändes jätteskönt att ha internet en stund... Jösses. 

Innan jag ringde så gick jag igenom en minisäkerhetskontroll som de hade innan gaten, speciell flygplats det där. Men ren trots heltäckningsmattan och fräscha toaletter. 

Jag dömmer flygplatserna hur bra toaletter de har... Vettig sak att gå efter? Det tycker jag.

Väl ombord på Helsingfors-flyget så insåg jag att planet var på G trots att det bara var halvfullt. 

Jätteskönt!! 

Jag sitter vid gången och det sitter en mamma med en liten bebis vid fönstret. Men mittenplatsen är tom. De kommer från Finland. 

Det är en duktig bebis, hon har inte varit så högljud alls under resan. (Nog för att det är fem timmar kvar för tillfället men ändå, so far so good.) 

Hittills har jag faktiskt lyckats sova en stund, det känns jättebra, klockan var ju trots allt tre på natten sydneytid när vi lyfte från Singapore. 

Nu är den tio i tio (på morgonen) så det förklarar varför jag känner mig fult vaken. 

Det är ju inte jättebra med tanke på att klockan är tio i ett i Helsinki. På natten då då. 

Tidsskillnader är förvirrande... 

Finnair erbjuder många bra filmer i alla fall! Harry Potter, Batman, den nya Ice Age filmen som jag inte visste hade kommit ut! Den var bra faktiskt. 

Utöver det så såg jag också Tarzan filmen med Alexander Skarsgård. Den var inte alls lika bra som jag trodde att den skulle vara. 

Inferno finns också i sortimentet men David och jag hade tänk se den sen så jag avvaktar nog med den. 

**

Förstå att det tog åtta timmar till Singapore och nu tolv timmar till bara till Helsinki. Det här är ju typ jobbigt

**

Jag blev först ut från flygplatsen i Helsingfors. Jag sprang förbi alla. 

Klockan var 6:10 när jag hade kommit förbi passkontrollen och bagagebandet. 

Jag kom ut till ingången och letade efter David, jag såg honom inte direkt... Det tog nästan 20 sekunder och det var dom längsta 20 sekunderna någonsin. Att flyga 20 timmar gick fortare. 

Men han stod där och gömde sig lite och efter en lång kram så gick vi till hans hostel. 

Vi chillade en stund och jag duschade, när klockan blev en rimlig tid så började vi leta bussar till stan. 

Det slutade med att vi tog en AirPort shuttlebus. 

Väl i stan gick vi till botaniska trädgården och gick runt en stund, sen gick vi till en musikbutik och David fick spela lite innan vi gick in på ett burgarställe och köpte lunch. 

Medan David väntade på maten så sprang jag in på Hard Rock café och köpte ett till hurricane glas. 

Vi åt på bussen tillbaka till flyget och gick igenom säkerhetskontrollen tillsammans. 

Jag sov en stund när vi väntade på boardningen och sen steg vi på det lilla propellerplanet tillsammans för att komma tillbaka till Umeå.  

**

På flygplatsen så sprang jag in genom dörren direkt till min mamma, det var en spännande känsla... Sen såg jag mormor och sist pappa. 

Vi plockade upp väskorna och åkte hem tillsammans och åt tacos. Det var rätten som jag hade saknat mest... 

Sen blev det kväll och sängdags... Den enda som saknades var Johan men han fick jag träffa dagen efter istället. 

** 

Saker känns annorlunda hemma. Köksbänkarna känns lägre och lysknappen i badrummet är på fel sida av dörren... Men mitt rum är detsamma och min familj med. 

Det känns bra att vara hemma... Annorlunda och ovant... Men bra

Dag 216; Det här är min sista dag i Sydney

Oj nu måste jag ju ändra min plats i min instagram bio, usch vad tråkigt känner jag spontant. 

Det är fler saker som är tråkigt dock, lämna familjen och staden överhuvudtaget. 

Men samtidigt så är jag färdigt med jobbet och jättetaggad på mitt eget liv just nu, så det är verkligen bra läge att åka hem. 

Idag ställde jag klockan, men vaknade innan den eftersom barnen var vakna. Det är svårt att vara vaken då. 

Så jag gick upp, sa god morgon, hjälpte Fiona med diskmaskinen och gjorde mig i ordning. 

Sen spelade jag schack med Oscar, tills Hamish förstörde spelet och Oscar blev för less för att spela igen. 

Sen vinkade jag av dom i hallen och familjen gick med Oscar till skolan. 

Jag låste alla dörrar och begav mig ut själv också. Jag hoppade på 343an till north Sydney och bytte till tåget där. 

Klev av vid town hall och gick igenom Queen Victoria Building till westfield. Utan några bekymmer kom jag fram till Stylz Hair där jag och Lovisa klippte oss för några månader sen. 

Chefen i kassan blev glad att se mig, hon berättade att hon hade kvar bilden hon tog på Lovisa och mig med halva vårt hår i händerna när vi hade klippt oss för donationerna. 

Det var lite roligt. 

Der var en man som klippte mig den här gången. Han blev jätteglad när jag inte var så noga med vad jag ville ha. Han kramade mina axlar när jag satt i stolen och sa Thank You med en dialekt som jag inte riktigt kunde lista ut var den kom ifrån. 

Östeuropa? Kanske. 

Jag blev lite svettig om händerna när jag såg håret bli allt kortare och kortare. Men det blev rätt bra faktiskt... 

Det kändes lite viktigt att fräscha till det innan jag åkte hem så jag är nöjd. 

Han tog en för och en efter bild på mig med sin mobil, jag bad honom göra samma med min och jösses vilken skillnad det blev. 

Fiona gav mig en komplimang när jag kom hem igen så nu känns det helt klart godkänt. 

Sen lekte jag med Hamish en stund och packade den nu torra bikinin i resväskan. 

Förstå ändå. 

Den stora väger 28 kg... Ett kilo mer än när jag kom hit. Gitarren väger 9 kg och mitt handbagage väger 7 kg. (Inte inkluderar kånken och skivorna, utan bara bagen) 

Förhoppningsvis kommer jag på planet. 

**

Fiona fick ett samtal från skolan vid lunchtid när lillen sov och sprang iväg på ett möte. 

Jag stannade kvar och gjorde mackor, jag har gjort två stycken till resan och en till lunch. 

Jag åt även en banan med jordnötssmör... Det kommer jag sakna. Jordnötssmör har jag aldrig ätit i Sverige, vi får väl se om det blir ändring på det sen. 

När Fiona kom tillbaka så småpratade vi en stund. 

Samtalsämnena brukar vara antingen amerikans politik, barnen eller något relaterat till nyheter i Australien. 

Bushfires var gårdagens samtalsämne. 

Sen körde hon fram bilen och jag lastade in väskorna. 

Hamish var duktig i bilen, som vanligt. Han var väldigt orolig i bilen när jag kom men han verkar ha växt ur det. 

Väl på flygplatsen var klockan kvart i tre när vi kom fram. Jag kramade dom båda och jag tackade Fiona så mycket för gästfriheten och för att de hade tagit hand om mig under dessa sju månader.

Visst är de en mysig familj men självklart var jag på tok för uppskattande. Men det var för svårt att låta bli. 

Bättre att vara överdrivet tacksam än underdrivet. Är det ett ord? Känns inte som så. 

Men you get the idea. 

** 

Oj vad jag känns okänslig. Jösses. Jag hade gråtit floder för sju månader sen men nu känns det som hela jag är en försvarsmekanism. 

Det lär ju inte hålla i längden. 

Kanske håller till Singapore? Det är ändå 8.5 timmar med flyg så det är ju rätt långt men ja. 

I min biljett ingick bara ett bagage så jag köpte in gitarren på flyget och när allt var incheckat och all otrevlig flygpersonal var ur vägen så satte jag mig vid min gate och ringde mamma. Det var skönt... Jag skickade ett sms till Fiona och berättade att allt hade gått bra och sen såg jag att David var vaken så jag ringde honom också. 

Han var på väg till flyget också för att mellanlanda i Stockholm och sen komma till Helsingfors. 

Åh nu pirrar det i magen. 

** 

Nu har jag suttit på planet i fem timmar... Jag har hunnit se flickan på tåget och två halva filmer som inte var så intressanta. 

Nu ser jag Bridget Jones baby och saknar Lovisa, det är roligare att sitta på ett flyg och se alla filmer med henne. 

Kram på dig Lollo. 

Dag 215; Hejdå:n & Chatswoodshopping

Idag hade jag bestämt träff med Lovisa Jerlström och Sandra Laine. Vi sågs i Manly och fikade... De köpte avocadotoast och bananbröd, jag köpte en sista munk från doughnut time... Åh vad jag kommer sakna de munkarna!
Det var mysigt att träffa tjejerna, vi låg sen på stranden en stund innan Sandra skulle hem och sitta barnvakt.
Lovisa och jag stannade kvar, lekte i de höga vågorna och sen tog vi 144an till Chatswood. Från startstationen till slutstationen...

Väl där gick vi in på trade secret i mandarin centret, Lovisa visste inte om det så det var kul!
Efter att ha köpt en tröja och en klänning så gick vi vidare in i westfield.
Där strosade vi runt en stund innan det var dags att dra sig hem.
Min familj var inte hemma när jag kom hem, så jag passade på att duscha bort saltvattnet och packa resten av sockorna i resväskan.
Nu är allt i väskan förutom min blöta bikini. Jag hoppas att den hinner torka... Annars får den väl ligga i en plastpåse eller något.

Mitt rum känns tomt.

Och då kändes allt lite tomt.

"Vad ska jag göra nu?" Kände jag.
Läsa bok kanske? Datorn är ju packad och det vore onödigt att dra fram den...

Jag satt där på golvet.
Tittade  upp mot spegeln och kände mig väldigt annorlunda mot för hur jag såg ut första gången jag hade sett mig själv i den där spegeln.
Den här gången var jag röd ifrån solen, hade helt andra kläder, kort hår och kändes äldre på något sätt.

Jag var inte helt slut från en 25 timmars resa från andra sidan jorden.
Jag var inte nervös på något sätt.
Och jag var inte spänd för att jag inte visste var jag var.

Det här rummet känns mindre än när jag kom, det gör staden också. Det är en lustig känsla hur en sån här stor stad kan vara hanterbar.
Jag hittar
Det gjorde jag inte för sju månader sen.

I natt sover jag i "min säng" för sista gången. Men det är inte något jag tänker vara ledsen över.
Istället ska jag vara nöjd med vilken otrolig resa jag har haft.
Jag känner mig redo att åka tillbaka, annars hade jag ju självklart stannat kvar.

Nu vill jag ta itu med mitt liv känner jag. Och det ville jag ju inte tidigare så det var helt perfekt att få komma bort.

Nu känns det bra igen och jag kommer att stanna hemma tills det där suget att åka iväg tar med mig någon annanstans. Men det blir ju en annan historia.
Och kanske en annan dagbok.

**
Jag lekte med Oscar idag när familjen hade kommit hem.
Nu sitter jag på mitt rum och skriver medan han övar trumpet.
"HANNAH IM PLAYING THE TRUMPET" ropade han nyss till mig. Jo tack Oscar, om det är något instrument som man inte kan öva i smyg på så är det nog brassinstrument.

Dag 214; Flygvärdinneutbildning?

Idag åkte jag på stan på förmiddagen.

Jag strosade runt vid town hall och mötte upp Jocke vid lunchtid och åt med honom på aboutlife i Surry Hills. Det var jättetrevligt och ett bra sätt att säga hejdå på.
Vi har ju känt varandra enda sen han och Karl-Oscar kom hit till Sydney i Augusti.

Sen dess sprang jag runt i hela stan och letade efter australiensiska bandanas, vilket inte fanns någonstans.
Jag sprang in på Paddys Market en stund men alla där var kinesiska... De kan man ju köpa i Sverige också. Jakten får fortsätta imorgon.

När jag kom hem var klockan runt sex så jag satte mig ner och åt dragon fruiten som jag hade köpt på marknaden. Den var rolig, smakade som en vattenmelon som hade korsats med en kiwi.
Sen gjorde jag ett engelskaprov som behövdes göras för vidaresökning till att jobba med flygbolaget  BRA. (Jag sökte deras flygvärdinneutbildning för ett tag sen)
Provet gick bra men till personlighetsprovet var jag tvungen att ringa pappa och be om hjälp.
Det känns ganska bra dock så jag hoppas de hör av sig snart.

Dag 213; Wet'n'Wild del 2 + Färdigpackad

Vilken dag! 

På morgonen gick jag upp innan min familj (trots att Oscar hade skola och jag var ledig) och åkte iväg till bondi junction för att möta upp Amelia. 

Jag lämnade en väska till henne som jag hade köpt UGG tofflorna i också, den var fylld med saker jag inte längre behövde! Typ ansiktstvätt, en tjocktröja, paraply etc etc. 

Sånna där saker som en inte vill släpa med tillbaka till Sverige. 

Amelia och jag hoppade sen på tåget tillbaka till Blacktown, vi skulle utnyttja bonusdagen vi fått från Wet n Wild. 

Så vi hade en jättetrevlig dag fyllt med badande! 

Sen när vi skulle ta oss hem fick vi snålskjuts av en ensamstående mamma och hennes 3årige son Braxton. De tyckte synd om oss som letade efter närmaste tågstation och gav oss lift, det var jättesnällt. 

Eftersom det var 47.5 grader vid det laget så tackade vi för att slippa gå en timma i solen. 

Kan bi tänka er hur varmt? Jag fattar ingenting och jag har ändå levt i detta under hela dagen. 

Alltså nej tack vad hemskt egentligen. 

Vi kom hem i alla fall och väl hemma småpratade jag lite med Fiona. Hamish har ätit sin första glass idag, det var välbehövt lät det som... 

Jag duschade av kloret från håret och gick in på mitt rum... Började vika lite kläder och hux flux så hade det gått en timma och min resväska var packad. 

Oj vad tomma mina hyllor är nu. 

Det kanske blev lite tidigt att packa men det känns så skönt att veta att allt fick plats och så. 

Nu är klockan elva och jag ser fram emot att sova. 

Dag 212; Hejdå Swedish Church Maffia

Idag lämnade jag Oscar vid dagis eftersom han skulle springa vidare till Jordans hus. 

Det är gulligt att de har börjat gå tillsammans, precis som jag har gjort med mina vänner gör nu han med sina. Lite fint att barn är barn och vill samma saker oavsett om de bor långt uppe i Skandinavien eller i södra Australien. 

När jag lämnat Hamish så åkte jag hem, satte igång tvättmaskinen och åkte iväg till stranden. 

Jag stannade en stund, läste lite, tog ett dopp och åkte hem igen för att gå på banken och laga lunch. 

Alltså min bank ska vi inte ens prata om, just nu så bråkar jag med dom om ett av mina konton som jag inte kommer åt. 

Usch jag vill inte ens prata om det. 

Anz är verkligen inte serviceinriktade. 

Efter att ha tränat så började jag packa lite i min stora resväska. 

Hyllorna blev genast mycket tommare och det känns så skönt att stöka bort saker. 

När jag gick och hämtade Oscar frågade han mig om han fick låna min telefon. Han ville ringa mamma och fråga om Jordan fick komma med hem idag. 

Fiona sa att det gick bra om det gick bra för mig, jag trodde inte att det skulle bli jobbigt alls så jag sa ja. 

Jag hade fel. 

När de kom hem så skulle de ha krig med leksakspistolerna som Oscar fått till sin födelsedag. 

Jag sa flera gånger att de inte fick sikta på Hamish eftersom han blir ledsen om han blir skjuten men det lyssnade dom inte på. Sen sköt de mig också även fast jag absolut inte var med i leken, jag stod i köket och skulle försöka få ihop middag till pojkarna. 

Som tur var fick hans kompis bara stanna en timma. 

Sen var det middagsdags. 

När Fiona kom hem hade barnen ätit och Oscar satt framför datorn. 

Jag tog tillfället i akt och sa att jag skulle till kyrkan för att säga hejdå till kören. 

Det kändes så skönt att komma ut ur huset. 

** 

Vi var inte många i kören ikväll, bara Denise, Jocke, Emma (hans flickvän) och Kattis som ledde kören. ( Karl-Oscar är i nya Zeeland för tillfället). 

Det var trevligt men lite jobbigt att säga hejdå. Kattis hoppas jag få se i Sverige och Jocke och jag ska fika på lördag. 

Så avvaktar med hejdån och säger vi ses istället. 

Det känns lättare.